Den helt osminkade sanningen; trött småbarnsmamma bloggar alltför sent om kvällen från mobilen, med bebisen i knät.
Pollen ligger grön på taken, endast ragatan är vaken...
Nu sover hela huset utom jag, Seinfeld på 5an och fönsterlampan bakom mig. Min bebis är inne i en orolig period när hon hänger på mig dygnet runt. Nu ligger hon på amningskudden i mitt knä och har äntligen kommit till ro för en stund. Hennes lilla näsa susar som ett litet granskott i en vindpinad skog.
Jag bloggar i mobilen.
Jag får en härlig känsla i hjärnans självförtroendeveck när jag tänker på min ståupp. Det känns som om jag funnit mig själv i min roll som ståuppare. Tänk- för bara ca ett halvår sedan var jag gravt självföraktande. Hypnosen jag genomgick har dock gjort susen med mig.
Med tre barn under 5,5 år så har jag egentligen inte tid att hålla på med ståuppandet. Men kärleken till denna konstart är så stark att den blivit ett sunt beroende. Jag har varit mammaledig sedan 2003 och är med mina barn dygnet runt förutom då jag ståuppar.
Jag och maken samarbetar otroligt bra för att jag ska kunna utöva denna hobby. Jag åker hemifrån till ståupppgigen i landets största städer så sent jag kan och drar hem så tidigt jag kan för att inskränka på makens jobb så lite som möjligt. Makens jobb är dyrbart (både i tid och pengar).
Jag har ju föräldrapenning och med en familj på fem personer som älskar dyrbara ekologiska matråvaror och som äger villa och rattar runt i törstig bil så behöver vi hans ingenjörslön på min mammapeng. Mina shopaholictendenser är elaka mot våra plånböcker dessutom. Denna hobby kostar en del ocks. Bara resor januari- maj har gått på 9187 kr.
Nu har jag dock 4 betalda gig hittills framöver som kommer späda ut vår kassa lite grann. Är inte van att få betalt och tar i i underkant har jag hört av kollegor. Men jag får öva på att kunna stå upp för mig själv. Stå upp för min ståupp.
