Odd Molly

Min guru Per Holknekt (vem som tagit fotot har jag ej kunnat luska ut, hittade det på några siter)

Odd Mollys Berry Dress

Denna klänning mötte min blick för första gången inne i min favoritbutik Mathildes i Stockholm, sist jag var där, i våras.

Det var som om Gud (-inna) uppenbarat sig. Jag såg prislappen; 3595 kr, men slängde ändå på mig den för att nästan direkt dra av mig den. Ville inte känna hur underbar den var.

Kände en sådan enorm sorg när jag hängde tillbaka galgen på den lilla taniga töntiga stången. "Du kan aldrig bli min. Vår kärlek är omöjlig.", viskade jag och lämnade affären. Självklart var det prislappen som stod emellan oss.

Jag kunde dock ej glömma lilla Berry utan satt och slösurfade igår på den igen. Hittade då denna underbara blogg: http://malenami.com/berry-dress/ och kände att jag var tvungen att lyssna till den inre shopaholic- klädrösten och ta ett snack med min vackra make. Jag drog min snyfthistoria och visade bilderna på Malenami. "Ja, beställ den" sa han bara på sitt lugna, kloka och tappra bokhyllevis.

Så nu är Berry på väg till mig i ett rekommenderat kuvert. Köpt den här på nätet (svår att få tag i fysiskt).

Är sååå glad. Och min make är ett par Dieseljeans, ett par Valiantjeans, en Ralph Lauren-rugbytröja, en Poco Loco- hoodtröja och ett "In- Naturaklippkort" rikare idag...

Nu en lång parentes, den längsta jag kommer att ha skrivit hittills- kursiv dessutom!

PARENTES (skaparen av Odd Molly- Per Holknekt- är en gammal vän till min första pojkvän- han som var anledningen till att jag flyttade till Gävle första gången. Så jag har träffat Per några gånger under sent 80-tal/tidigt 90-tal då de båda var proffessionella skateboardåkare. Per hade även en skateaffär i Stockholm på den tiden. Och igår rotade jag fram ett par basketkängor från skatemärket "Vision Street Wear" som jag köpte då i affärens fyndlåda för ynka 100 bagare.
Så på midsommar funderar jag på att ha ett "Per Holknekttema".

Skrev faktiskt ett beundrarbrev till honom ikväll trots att jag verkligen inte innehar någon som helst "groupiementalitet" men eftersom jag råkat på honom flera gånger i egenskap av "kompisens flickvän" samt att vi båda gillar Danzig så kände jag att jag har mer anledning än de som baaara skriver beundrarbrev. Att jag inte är någon groupie. Nåväl. Vad faan.
Jag skrev vad jag faktiskt känner för Odd Molly o inser att hypnos- sessionen jag har hos Peter imorrn kanske ska handla om min fascination för Odd Molly istället för den skrumpnande självkänslan...

Jag skrev i brevet att jag nu fattar hur Clark Kent känner det när han drar på sig sin S-dräkt där i telefonhytten. Så känner ju jag när jag tar på min Odd Molly Grandma-kofta. Blir stark!
Har haft koftan på mig ett otaligt antal gånger det senaste året när jag ståuppat! Har svårt att särskilja mina upptädanden på alla foton som tagits då jag ju har samma klädsel... Känner mig trygg helt enkelt i den. I min Grandma. I min "mormor/farmor".) SLUTPARENTES.

Med Odd Molly på mig så känner jag mig otroligt stark, självsäker och "rustad". Mot vad vet jag inte- kanske mot mig själv- men jag mår jävligt bra!