Coop Valbo 18 januari ca kl.19:20.
Sonen sitter på platsen där man ska ställa kassen för att packa i matvarorna. Jag har dragit medlemskortet och mitt Mastercard och väntar bara på att köpet ska godkännas. Börjar packa i matvarorna medan kassörskan pillar med kassapparaten.
"Köp medges ej" säger hon robotiskt.
"Vad fan säger du käring?", tänker jag men jag säger: "aj fan, då har man tömt shoppingkontot igen. Måste ringa och föra över", mumlar jag och glider likt en skamsen gast iväg, två meter bort från kassan.
Jag börjar, ovanligt okoncentrerat, ringa till Handelsbankens personliga telefonservicelinje samt till den automatiska telefonbanken. Inget av samtalet lyckas koppla upp. Det har aldrig hänt förut...
De tre i kön bakom mig suckar. Kassörskan tittar på min son, mitt stora matberg och ser min stress stegras upp.
"Ingen fara. Vi stänger kassan bara".
De tre suckarna går mot byggkassan bredvid istället.
Jag fortsätter mina ihärdiga försök att nå de båda telefonbankerna men lyckas av någon outgrundlig, orimlig anledning ej. Men jag tror ödet ville att jag, just jag, skulle vara på plats att se vad som just skulle till att hända...
Kassörskan hade börjat förbereda stängning av sin kassa, och jag slog in fel kod till telebanken en tredje och blockerande gång, när ett flicka på ca tre år springer fram till pappkassarna vid ingången där vi var. Hon försöker få tag i en pappkasse. En kvinna, som man ju förmodar är modern, springer fram till flickan. Hon sliter tag i flickans vänstra överarm. Det tycks vara ett mycket hårt grepp för flickan flyger som en vante ner så hon hamnar på båda knäna. Hon får ont. Gråter hyseriskt.
Mamman är svartnande ilsk. Hon fräser och väser medan hon håller hårt i barnet och allt och alla (det är dock bara högst ett tiotal personer- inkl. anställda- i närheten, då det är nära stängning och längesen folk fick lön) runt om stannar upp.
Det är en mycket obekväm scen i en annars mysig kvällshandlarfilm.
Flickan skriker och gråter nu hejdlöst. Hon har ont. Sådant hör en trebarnsmor. Hon har ont.
Så tumlar de lite så de hamnar nå´n meter mot vårt håll. Bakom kundkorgarna. Där sker något. Något som får flickan att skrika än mer hjärtskärande. De sitter kvar länge där. Det
känns som länge. Fast det är inte ens en minut. Mamman är otroligt ilsk och upprörd. Kusligt väsande ilsk.
Mamman och den hejdlöst gråtande flickan går med den tomma kundkorgen och utan någon pappkasse. Jag står där alldeles blickstilla med mobilen i handen. Handelsbankens datorkvinna säger "var vänlig, kontakta ditt bankkontor, var vänl...".
Kassörskan och jag tittar på varann. Det är en systers blick jag möter. Samförstånd. Gemensam oro och vrede.
Medan jag packar ner mina matvaror i kassarna så pratar vi nästan i mun på varann om hur vidrigt det var och hur fasen en mamma kan göra så. Vi har precis samma känslor, inte likadana, vi har
samma känslor. Vi gör som man brukar. Vi har ej ryckt in och lagt oss i, men vi står och
TYCKER.
"Såg du att det hängde en hårtuss på flickans overall?" kassörskan har skarpare blick än jag.
"VAAAD!??!"
Det räckte för mig. Kassörskan tog på sig att vakta både min 6-åring och min varukorg med de färdigpackade men obetalda matkassarna.
Med en generals bestämdhet gick jag åt den rikting jag såg mamman och flickan gå.
Bara ca 30 meter, mitt i huvudgången sitter mamman på sina underben på golvet med flickan i knät. Mamman verkar mildare och ångerfull. Som att hon är chockad över vad som hänt.
Flickan hulkar och snyftar ojämnt och ryckigt- så som bara barn gör efter en mycket stark gråtattack. Den lilla luggen är blöt av svett efter kampen i vinteroverallen och av alla tårar. Hon har ont. Jag hör. Jag ser. Sådant känner en trebarnsmor.
Jag skäller för första gången i mitt liv ut en främmande person. Jag skällde högljutt. Innerligt. Som bara en trebarnsmor som ser en annan mamma förnedra sitt barn kan.
Dialogen är ordagrann:
"Hur FAAN kan du göra så mot ditt BARN!? Du drog henne så hårt så hon flög omkull!!! Det här är inte klokt, jag ska ringa polisen!!! Man gör fan inte så här!!!".
Jag har aldrig hört mig själv så förut, huh...
Hon replikerar ilskt med lösryckta ord som bara en lögnare kan: "men", "jag", "hon"... Trissas upp snabbt. Jag ser att hon blir skakig, röd och arg. Arg. Riktigt arg. Nu är vi två björnhonor.
"VARFÖR lät du henne inte bara ta pappkassen!!?"
"Då hade hon sprungit iväg!"
"Varför sitter hon inte i en KUNDVAGN så hon inte springer runt!?!"
"Hon klättrar ur kundvagnar!"
"Men hur FAAN kan du ens ta med en treåring i en stor mataffär så här sent på kvällen!!?".
"Men... och... jag... hon."
"Sen sa en kassörska att det hängde en HÅRTUSS på overallen!? Hur kom den DIT!???"
"Hon fastnade.."
"VART och HUR då?!"
"Det var en olyckshändelse. Hon fastnade."
"VART!?? Visa mig HUR och VAR hon fastnade!!"
"Men håret är ju blött! Det är blött!"
Hon kokar av ilska nu. Fräsandes och spottandes mot mig tar hon flickan med fast grepp i handleden och går mot utgången med sin tomma korg.
Olyckshändelse. Fastnade. Blött hår.
En mamma vet att en flicka ej kan fastna någonstans i miljön de befann sig, på golvet bland plastkundkorgar och pappkassehögar, med sådan kraft att en hårtuss skulle lossna.
Jag går tillbaka till min kassörska som ännu ej fått betalt. Ber henne ringa vakten. Hon ringer vakten och kassorna i den delen dit kvinnan med flickan gick mot. En av kassörskorna där hade sett kvinnan och barnet precis försvinna ut i köpcentrat.
Vakten är på jakt. Ta en Köpisrunda. Mamman och flickan är borta. De är borta.
Jag har ont i hjärtat av att veta att om en så´n här grov grej kunde hända bland folk, så torde det hända flickan än värre grejer bakom lyckta dörrar. I hemmet. Jag mår illa.
Min son är trött. Den frysta laxen som ligger i en av matkassarna längtar efter frysen. Jag måste betala. 1731 kr. Jag ringer maken. Darrig och chockad försöker jag vara saklig. Han överför pengar så vi har på shoppingkontot. Jag betalar.
Vakten kommer. Jag är nära att börja gråta. Jag känner mig fruktansvärt maktlös.
Byggkassekassörskans sista kund har gått. Hon vet vem kvinnan är! Hennes dotter gick i samma klass som kvinnan. Hon skriver ner en lapp med kvinnans namn (som ogift) samt kvinnans föräldrars namn (flickans morfar och mormor alltså). Hon skriver även ner sitt och "min" kassörskas namn då de ju vill vittna. Strike! Jackpot! Bingo! Mitt hjärta slår lugnare igen. Jag fick en Trisslott för mitt mod.
Innan jag går kommer jag mig för att gå till platsen där tumultet utspelades, fem meter bort. Det är något som styr mig dit.
Där, alldeles till vänster om kundkorghögen, mot entre´grindarna till, ligger en lång blond snustorr hårslinga. Det är inte en tuss. Det är en lång fin hårslinga av ett blont barnhår med en tova på ena halvan av slingan.
"Fastnat!" Varenda en kan lista ut att om en flicka fastnar med håret någonstans med sån kraft, att en hårslinga slits bort från skalpen, så hänger hårslingan kvar där flickan fastnat.
Jag tar hårslingan och stoppar ner den i en liten plastpåse.
Vi syns i rätten Lena Persson...
