Jag förlorade synen på vänster öga under en ynka vecka 1997 då jag var hemma i Sverige på sommarlov från mina teaterstudier i New York, USA. Ögonläkaren trodde det rörde sig om en hjärntumör, men efter noggranna undersökningar konstaterades det att det var en synnervsinflammation.
Så jag for tillbaka till mitt älskade NYC!
I oktober, plötsligt en morgon, kändes golvet iskallt då jag satte ner fötterna på golvet där i studentrummet. Inom loppet av bara några dagar var hela min kropp- från tåspetsarna upp till armhålorna- helt bortdomnad!
Otroliga panikkänslor!
Tack o lov var jag försäkrad och kunde gå på utredning där i New York (ett neurologbesök kostade 1600 kr 1997). CT-scanning gjordes och en massa andra tester.
Och så kom dagen, den 13 november 1997...
13 november skulle jag provjobba i en väldigt hipp och häftig bar. Jag hade gått en tuff bartenderutbildning efter skolan på kvällstid och var nu redo att få in lite extra pengar till det skrala studielånet.
Bilden här ovan tog jag med självutlösaren. Jag hade sminkat och klätt mig så fint, tyckte jag, och fått till en riktig partypingla av den supertrötta avdomnade lilla människan som jag ju egentligen var.
Innan jag skulle börja passet i baren skulle jag bara gå till min "Dr of neurology" Carolyn Martin där på St Vincents Hospital för att få svar från CT-scanningen. Sen skulle jag blanda drinkar utav bara attan...
Denna bild togs 45 minuter efter den här ovan.
På dessa 45 minuter hade mitt liv rasat ihop.
Jag har bytt kläder, jag har tvättat bort sminket och istället för bartenderjobb
blev det avhopp från skolan och en flygresa hem redan dagen efter.
Jag var i chock och ville hem.
Jag hade fått MS.
